Turtagning och interaktionell kompetens då högskolestudenter presenterar i grupp

Sofie Henricson, Forskardoktor, Åbo Akademi, sofie.henricson@abo.fi 

(PDF)

Sammanfattning

I artikeln presenteras en kvalitativ studie av hur studenter som håller ett gemensamt föredrag kommunicerar med varandra i samband med att turen går över från en talare till en annan. Materialet består av åtta videoinspelade föredrag, som hålls på autentiska kursträffar på två svenskspråkiga högskolekurser. En multimodal samtalsanalys av presentationerna visar hur studentgruppen med bl.a. blickar, gester och artefakter signalerar att det är aktuellt att byta tur och förhandlar sig fram till den exakta turbytesplatsen. Analysen åskådliggör att turtagningen kan ske samordnat och i tydlig samsyn inom gruppen, eller mindre samordnat, där planen för hur föredraget framlöper och i vilken tur deltagarna bidrar förhandlas inför publik. De olika turtagningsmönstren avspeglar interaktionell kompetens och hur studenterna situerat lär sig att omförhandla och anpassa sina turtagningsmönster till den högskolegemenskap de växer in i och den sociala praktik de för tillfället deltar i.

Nyckelord: turtagning, multimodal samtalsanalys, interaktionell kompetens, föredrag, grupparbete

Abstract

This article explores turn taking during oral presentations given by student groups. Using the inductive and qualitative research method of multimodal conversation analysis, the study investigates how students interact with each other during turn transitions. The data consist of eight video-recorded presentations at two university courses. The analysis shows that students giving joint oral presentations use various resources, such as gaze, gestures, and artefacts, as they select the next speaker and negotiate about the exact timing of turn transitions. The analysis displays unisonally coordinated turn transitions, as well as turn transitions, where the students display different interpretations of the turn-taking process. The variation of turn-taking strategies reflects interactional competence and how the students in situ learn to adapt their turn taking to the university community they grow into and the social practice they currently participate in.

Keywords: turn taking, multimodal CA, interactional competence, oral presentations, group work

Introduktion

Då högskolestudenter håller presentationer i grupp innebär det att de tillsammans fördjupar sig i ett tema samt planerar och framför en kommunikativt och tematiskt sammanhållen helhet som de ansvarar för gemensamt. Gruppföredrag kan därmed beskrivas som ett slags samarbetslärande (se t.ex. Repo, 2016), men skiljer sig dock från många andra pedagogiska samarbetsformer där studenter arbetar tillsammans i mindre konstellationer och mer informella kontexter. Ett förberett anförande inför klass inkluderar en relativt hög formalitetsgrad, och som Brophy och Guering (2018) visar är t.ex. berättelser vanligare inslag i smågruppsarbete än i muntliga anföranden som smågrupper håller inför kurskollegor. De interaktionella mönster som ingår i den relativt formella kontexten för vetenskapliga presentationer, t.ex. vad gäller turtagning och reparation, är något som sällan undervisas explicit, utan som i första hand förmedlas som tyst kunskap som studenterna lär sig situerat, genom att under kurser lyssna på varandras föredrag och själva hålla föredrag.

Genom att lyssna på och hålla föredrag utvecklar studenterna sin interaktionella kompetens inom den akademiska praktikgemenskapen, och övar sig därmed på en av de mest centrala färdigheter som studenter förväntas bli bättre på under sina år vid universitet och högskolor (se t.ex. Fallows & Steven, 2000, 77; van Ginkel, Gulikers, Biemans & Mulder, 2017, 953; Murillo-Zamorano & Montanero, 2018, 138). Det är därför inte överraskande att studentpresentationer väckt ett relativt stort intresse inom högskolepedagogisk forskning. Tidigare studier har t.ex. undersökt hur olika sätt att instruera och evaluera muntliga presentationer bidrar till att studenterna utvecklas till bättre föredragshållare (bl.a. Adams, 2004; De Grez, Valcke & Roozen, 2014; van Ginkel m.fl., 2017; Murillo-Zamorano & Montanero, 2018), och hur studenternas tolkning av presentationsuppgiften påverkar lärandeprocessen (Joughin, 2007).

Trots det stora högskolepedagogiska intresse som studentpresentationer väckt är det endast få studier som utgår ifrån videoinspelat material, och även dessa bygger oftast på ett experimentellt upplägg och en mindre betoning på analys av interaktion (se t.ex. Brophy & Guerin, 2018; Murillo-Zamorano & Montanero, 2018). Sundrarajun och Kiely (2010) studerar dock autentisk interaktion och analyserar hur universitetsstudenter samarbetar inför ett gemensamt föredrag och hur de framför föredraget, samt hur dessa två steg påverkar varandra.

Syftet med föreliggande artikel är att utöka och komplettera vår interaktionella kunskap om autentiska studentpresentationer vid högskolor genom att fokusera på hur den gruppinterna kommunikationen framträder under presentationerna, och diskutera hur studenterna utvecklar sin interaktionella kompetens i den situerade praktik som akademiska föredrag under högskolekurser innebär. Analysen fokuserar specifikt på interaktionen vid turbyten, där en talare avrundar sin tur och en annan talare inleder sin tur. Hur turtagningen[1] kommuniceras och realiseras under föredraget ger uttryck för hur samspel och kollektivt ansvar för presentationshelheten manifesteras inom studentgruppen, och exemplifierar steg på vägen mot ett fullvärdigt deltagande i den aktuella sociala praktiken. Resultaten kan tillämpas av såväl lärare som instruerar och evaluerar presentationer i grupp, som av studenter som ansvarar för gemensamma presentationer.

Med en synkron analys av hur turtagning organiseras av studenter under gemensamma presentationer följer studien upp tidigare spår inom samtalsanalytisk forskning av situerat lärande och interaktionell kompetens. Utgångspunkten för analysen är en multimodal samtalsanalytisk näranalys av turtagning under gruppföredrag, som görs förutsättningslöst och deltagarorienterat. Resultaten av denna analys diskuteras utifrån hur turtagningsmönstren kan kopplas till interaktionell kompetens och situerat lärande i en specifik social praktik.

Artikeln är upplagd enligt följande: I avsnitt 2 presenteras studiens material och analysmetod. I avsnitt 3 diskuteras teori och tidigare forskning, utifrån en beskrivning av den syn på lärande och interaktion som antas i studien samt en översikt över tidigare samtalsanalytiska studier av turtagning i vardaglig och institutionell interaktion. Analysen läggs fram i avsnitt 4, och utgår ifrån tre exempel som belyser hur turtagningsmönster relaterar till samordning inom gruppen och anpassning till den aktuella interaktionella kontexten. Artikeln avslutas med en sammanfattning av resultaten och en diskussion av studiens högskolepedagogiska implikationer.

Material och analysmetod

Materialet består av åtta presentationer på tre videoinspelade kursträffar vid en högskola i Finland. Inspelningarna är gjorda vid två svenskspråkiga kurser inom samma ämne. Under kursträffarna håller studentgrupper förberedda föredrag, varefter tematiken diskuteras gemensamt i helklass. De åtta presentationerna tar totalt knappt tre timmar. Ur detta material har jag excerperat 95 turbyten, där en student avslutar sin tur och en annan inleder sin tur.

Grupperna består av mellan tre och sex deltagare och i varje kursträff deltar femton till trettio studenter och en lärare. Kursträffarna och presentationerna hade ägt rum även utan inspelningarna. Materialinsamlingen ingick inte i kursprogrammet och jag spelade in kursträffarna i egenskap av utomstående forskare.[2] Alla deltagare har fått information om forskningsupplägget och det var frivilligt att delta i studien. Endast de föredrag för vilka alla kursdeltagare gett sitt informerade och skriftliga samtycke har spelats in. De samtalsutdrag och stillbilder som presenteras i analyserna är anonymiserade.

Exempelsamlingen studeras kvalitativt och induktivt med multimodal samtalsanalys (se t.ex. Kääntä & Haddington, 2011; Streeck, Goodwin & LeBaron, 2011), vilket innebär att interaktionen analyseras ur ett deltagarperspektiv och att den sekventiella analysen beaktar alla de kommunikativa medel som används av deltagarna, bl.a. gester, språk, blickar och föremål, utan att en viss kanal, t.ex. det språkliga, ges företräde i analysen. Mondada (2014, 139, se även Enfield, 2011, 64; Streeck m.fl., 2011, 9) nämner två alternativa utgångspunkter för en multimodal analys av interaktion. En möjlighet är att utgå ifrån en viss resurs, såsom nickningar eller blickar, en annan är att utgå ifrån en multimodal resurshelhet som bildar en specifik handling. I den här artikeln ser jag på den multimodala helheten, eftersom tidigare forskning och det aktuella materialet tydliggör att turtagning organiseras genom en kombination av olika interaktionella resurser.

I praktiken går analysen ut på att studera den gruppinterna kommunikationen vid turbyten i detalj med syftet att utreda enligt vilka mönster turtagningen organiseras interaktionellt. I transkriptionen noteras bl.a. blickar, gester och verbala uttryck, medan anonymiserade stillbilder och pilar används för att tydliggöra framställningen. Transkriptionerna tillämpar Mondadas rekommendationer (2001/2014), och en detaljerad transkriptionsnyckel återfinns i slutet av artikeln.

Teori och tidigare forskning

Artikeln ramas in av en sociokulturell uppfattning om att lärande är en social process som är situerad i och endast kan förstås i relation till specifika verksamheter och sociala praktiker (se t.ex. Säljö, 2000). Denna utgångspunkt gäller även på interaktionens mikronivå, där turtagning förutsätts anpassas till och i sig bidra till att forma den aktuella sociala praktiken. Under sina högskolestudier lär sig studenterna i samspel med varandra och personalen tolka och tillämpa de interaktionella handlingssätt som förväntas inom olika sociala praktiker vid högskolan. Den här studien bidrar med en synkron näranalys av en liten detalj i denna process, nämligen turtagning under presentationer i grupp. I det följande redogörs för hur samtalsanalys och pedagogisk teori tillämpas i analysen och diskussionen av den (3.1), samt för den samtalsanalytiska infallsvinkeln på turtagning (3.2).

Situerat lärande och interaktionell kompetens

En central utgångspunkt för de flesta studier av lärande i interaktion är att lärande kan spåras genom att analysera hur deltagande i en social praktik förändras (se t.ex. Carlgren, 2009, 203–204; Melander & Sahlström, 2009a, 164, 2010, 23). Ett viktigt startskott för många av de studier som anammat denna syn på lärande och interaktion utgör Lave och Wengers bok Situated learning (1991), i vilken de argumenterar för att lärande bör ses som situerad aktivitet, och visar hur deltagandet ökar i takt med att lärlingar inom olika praktikgemenskaper övar och förkovrar sig i hur dessa gemenskaper fungerar och under den processen blir allt fullvärdigare deltagare i dem.

Hur ett intresse för lärande i interaktion tillämpas i praktiken varierar dock, och en central skiljelinje handlar om huruvida tyngdpunkten i analysen är pedagogisk eller interaktionell. Markee (2008, 405) väljer t.ex. en interaktionell tyngpunkt i sin analys av lärande i interaktion, då han resonerar kring upplägget av longitudinella samtalsanalytiska studier av interaktionell kompetens i andraspråk och argumenterar för en strikt samtalsanalytisk infallsvinkel, som beaktar samtalsspråkets unika natur och undviker att tolka interaktion utifrån förvalda teoretiska ramverk. Young (2013) utgår däremot ifrån en tydligare pedagogisk förankring och en sociokulturell infallsvinkel på lärande, vilket dock delvis sker på bekostnad av detaljnivån i den interaktionella analysen. I den här artikeln är ansatsen att kombinera båda infallsvinklarna, dock så att analysen går från det interaktionella till det pedagogiska, snarare än tvärtom.

Lärande i interaktion har studerats ur många olika synvinklar, och till relevanta spår för den här artikeln hör bland annat interaktionsforskning av hur interaktionell kompetens utvecklas i samband med tillägnandet av ett andraspråk (t.ex. Markee, 2008; Pekarek Doehler & Pochon Berger, 2015; Young, 2013). Denna forskning är av betydelse även utanför en andraspråkskontext, i och med att utecklingen av interaktionell kompetens i andraspråk på många sätt kan jämföras med hur förstaspråkstalare tillämpar och anpassar sin kompetens i vardagliga situationer till nya interaktionella kontexter. Den grundläggande parallell som föreligger vare sig det gäller andraspråk eller förstaspråk är att i takt med att deltagare blir allt fullvärdigare medlemmar i nya praktikgemenskaper blir de interaktionella verktygen mer diversifierade och exakt anpassade till sin specifika kontext (jfr Pekarek Doehler & Pochon Berger, 2015, 262), en process som kan synliggöras genom en näranalys av interaktionen. Med interaktionell kompetens avses här i enlighet med Young (2013, 20) något som skapas i samspel mellan samtliga deltagare i en social praktik, och därmed inte en individuellt förankrad förmåga.

Många studier som beskriver hur lärandet syns i ett förändrat deltagande i interaktion är longitudinella (se t.ex. Hellerman, 2008; Martin, 2009; samt översikt i Pekarek Doehler & Fasel Lauzon, 2015), och visar hur lärandet märks genom ett förändrat och utökat deltagande under loppet av flera liknande interaktionella situationer. Ett förändrat deltagande kan dock i vissa fall ses redan inom en och samma interaktionella kontext eller inom ramen för några få interaktionella situationer, vilket t.ex. framkommer i studier av Melander och Sahlström (2009a, 2009b). I den här studien görs nedslag i tre kursträffar och därmed är longitudinella observationer uteslutna. Genom att studera interaktionsmönster i dessa situationer är det dock möjligt att synliggöra olika slags deltagande i de aktuella kontexterna.

I tillägg till interaktionella analyser av hur deltagande i sociala praktiker förändras över tid och hur detta kan kopplas till lärande, öppnar Melander och Sahlström (2010) upp för samtalsanalytiska studier av lärande och interaktion med fokus på hur lärandet formas som en gemensam social aktivitet (se även Marton, 2009, 214; Sahlström, 2009, 108; Sert & Seedhouse, 2011, 5). Detta slags analyser (se t.ex. Kupetz, 2011; Lilja, 2014; Svinhufvud, 2008) visar att närstudier av interaktionen i sociala aktiviteter där lärande äger rum har ett egenvärde även utan direkta kopplingar till ett förändrat deltagande eller specifika pedagogiska teorier, och att resultaten även utan explicitgjorda pedagogiska implikationer fördjupar vår förståelse av hur lärande sker i interaktion.

I den här artikeln är utgångspunkten en detaljerad och förutsättningslös samtalsanalytisk analys, i kombination med en strävan efter att diskutera högskolepedagogiska implikationer av de interaktionella mönster som analysen åskådliggör. En liknande ansats förekommer även i tidigare studier. Pekarek Doehler och Pochon-Berger (2015) har bland annat analyserat turtagning i relation till hur andraspråkstalare utvecklar sin interaktionella kompetens, och lyfter fram att social interaktion bygger på att deltagarna har en välutvecklad förmåga att koordinera sina egna och varandras sociala handlingar. I denna koordination är turtagning central och som Pekarek Doehler och Pochon-Berger (2015, 235) noterar syns utvecklingen av turtagning bland annat i en ökad komplexitet och exakthet i synkroniseringen av varandras bidrag. Att lära sig förstå och tillämpa interaktionella handlingsmönster i nya sociala praktiker kan jämföras med att lära sig interaktionella handlingsmönster i ett nytt språk. Genom att utveckla situationsanpassade och minutiöst koordinerade turtagningsmönster och lära sig att diversifiera tekniken för turtagning visar studenterna att de anammar centrala aspekter av den interaktionella kompetens som förväntas i den aktuella sociala praktiken. Genom att analysera turtagning inom studentgrupperna synliggörs därmed vägar mot interaktionell kompetens i den studerade sociala praktiken.

Turtagning i interaktion

För att studera turtagning och situerat lärande i en specifik interaktionell kontext är det viktigt att förstå enligt vilka principer turtagning organiseras i samtal över lag, och i detta avsnitt ges därför en översikt kring turtagning i olika interaktionella kontexter. I vardagliga samtal förhandlar deltagarna relativt fritt och oförberett om hur turerna fördelas mellan samtalsdeltagarna. Som Sacks, Schegloff och Jefferson (1974; se även översikt i Hayashi, 2013) visar följer turtagning i vardagliga samtal återkommande mönster, enligt vilka turbyten aktualiseras vid vissa interaktionella ställen och där valet av följande talare organiseras enligt strategier som beaktar samtalets preferensstruktur. Grovt sett finns det tre möjligheter (Sacks m.fl., 1974; se även Lindström, 2008, 124–127 och Norrby, 2014, 125–128):

• den som har turen utser en specifik talare som nästa i tur, eller öppnar upp för flera
  deltagare att ta turen
• nästa talare tar turen självmant
• ingen tar turen och den som har turen fortsätter på sin tur.

Turtagning styrs dock av sociala handlingar snarare än tvärtom (Vatanen, 2014, 226), och även om institutionell kommunikation bygger på liknande samtalsstrukturerande principer som vardagliga samtal (Sacks m.fl., 1974, 729), är turtagningen i institutionella samtal ofta planerad i förväg och organiserad enligt de institutionella målsättningarna och den aktuella deltagarramen (Halonen, 1999, 339–340; se även Clayman, 2013, 151). Olika institutionella deltagarroller kan även innebära olika möjligheter att initiera och tilldela turer (Drew & Heritage, 1992, 47 ff.; Kääntä, 2011, 124), och t.ex. i ett klassrum är det i regel läraren som organiserar turtilldelningen och styr vem som förväntas tala och när. Drew och Heritage (1992, 25–27) poängterar att ett specifikt turtagningsmönster är en av de faktorer som såväl avspeglar som skapar samtalets institutionella karaktär, och som särskiljer det från de mer varierade och fria former enligt vilka turtagningen organiseras i vardagliga och informella samtal.

Flera samtalsanalytiska studier (se t.ex. Clayman, 2013; Ford & Thompson, 1996; Schegloff, 1996; Selting, 1996, 2000) lyfter fram att turbytesplatserna projiceras i interaktionen på många sätt och att samtalsdeltagarna med hjälp av t.ex. syntaktiska, prosodiska och pragmatiska ledtrådar kan räkna ut att en tur är på väg mot sitt slut. Tidigare forskning (se t.ex. Hayashi, 2013, 173–174; Jefferson, 1973) tyder även på att möjligheten att kunna förutse var turbyten infaller bidrar till ett smidigt samtal, där centrala delar av turerna inte hamnar i överlapp och där pauserna mellan turerna inte blir alltför långa.

Vad gäller klassrumsinteraktion har Kääntä (2011) analyserat hur lärare med nickningar och blickar tilldelar elever turer, medan Mortensen och Hazel (2011) har studerat hur bl.a. blickar, sittordningar och artefakter används som turorganiserande resurser i språkklassrum. Halonen (1999) diskuterar för sin del hur deltagare i en terapigrupp signalerar ett förestående turbyte med hjälp av rörelser, blickar och gester. Interaktionen i terapigruppen är organiserad enligt en förutbestämd talarordning, som följer sittordningen. Även om talarordningen är spikad, visar Halonens analyser (1999) hur den som har turen signalerar att turen närmar sig sitt slut genom att luta sig bakåt, och ger turen vidare till följande talare med en nickning, medan följande talare med sitt kroppsspråk visar att hen förbereder sig på att ta nästa tur. Halonens studie (1999; se även Mortensen & Hazel, 2011) tydliggör att deltagarna förhandlar om den exakta turbytesplatsen även i sådana institutionella kontexter där turtagningssystemet och talarordningen är i förväg överenskomna.

Studier som fokuserat specifikt på multimodalitet i turtagning (t.ex. Halonen, 1999) visar att förkroppsligade handlingar utgör en central komponent i turtagningssystemet (Mondada, 2007, 197, 2014, 140, 148). Specifika rörelser eller gester kan antyda att en tur närmar sig sitt slut, peka ut nästa talare eller signalera en avsikt att ta turen vid följande turbytesplats (Keevallik, 2014, 103, 111, 117; Mondada, 2007, 210, 214, 219–220). Ofta inleds signalerna om turbyte redan innan en möjlig turbytesplats och dessa signaler projicerar därmed ett föreliggande turbyte (Clayman, 2013, 154; Mondada, 2007, 197, 202). I vissa fall sammanfaller turbyten med topikövergångar, då en ny tur samtidigt innebär ett nytt samtalsämne. Bister (2014) har undersökt topikövergångar i samband med att studenter arbetar tillsammans i smågrupper och analyserar bl.a. hur tystnader och blickar fungerar som resurser för att organisera övergångar mellan turer och topiker.

I informella vardagssamtal infaller turbyten relativt tätt och turerna växlar i regel fritt mellan olika samtalsdeltagare, men det finns undantag som gör att sedvanliga turtagningsmönster läggs på is för att ge en viss talare möjlighet att framföra en längre tur (se t.ex. Mandelbaum, 1987, 145–146; Sacks, 1995/1992, II, 16 ff.; Selting, 2000, 481–484, 508). Detta gäller till exempel då en person framför en berättelse, och i vardagliga samtal brukar det innebära att den som berättar historien först får klartecken till en mer utvidgad tur än vanligt (se t.ex. Sacks, 1995/1992, II, 18–19; Selting, 2000, 484). I de institutionella samtal som studeras i den här artikeln är tillståndet till en längre tur inbyggt i den aktuella sociala praktiken, där deltagarna samlas till en kursträff med gruppresentationer på agendan och där läraren explicit ger turen till en viss grupp och preciserar hur lång den gemensamma turen är. Studenterna avgör sedan sinsemellan hur denna gemensamma tur fördelas inom gruppen. På vilket sätt denna förhandling synliggörs då föredraget framförs diskuteras i den analys som presenteras i de följande två avsnitten.

Analys

Föredragen som studenterna håller under lektionstid bygger på gemensamma förberedelser, och inför föredraget förväntas studenterna ha kommit överens om hur den gemensamma helheten ska framföras, t.ex. vad gäller vem som presenterar vilka tematiska helheter och i vilken ordning de olika delarna presenteras. En samordnad föredragshelhet avspeglas även i turtagningen mellan studenterna och framträder när gruppen orienterar sig mot en gemensam plan vad gäller när och mellan vem turbyten sker. Alla turbyten tyder dock inte på att studentgruppen har en gemensam syn på turtagningen, utan sker tvärtom på ett sätt som visar att deltagarna i gruppen har olika uppfattningar om vem som är nästa talare eller när en tur förväntas inledas eller avslutas. I det här avsnittet diskuteras såväl icke-samordnade (4.1) som samordnade (4.2) turtagningar.

Icke-samordnad turtagning

De turbyten under vilka deltagarna inte orienterar sig mot en samordnad plan följer inte ett enhetligt mönster, utan utgör en relativt heterogen grupp. Många turbyten som saknar en gemensam samordning är även utmanande att återge överskådligt i skrift, i och med att det är vanligt att flera deltagare handlar eller talar i överlapp. Exempel 1 hör till de belägg som låter sig analyseras i text och får illustrera några återkommande drag i de exempel där turtagningen inte avspeglar en gemensam plan. Exemplet ingår i ett föredrag som hålls av sex deltagare. Vid slutet av A:s tur utses ingen av deltagarna tydligt som nästa talare, medan två talare börjar förbereda sig på att ta turen.

 

Exempel 1. Icke-samordnat turbyte (Kut07d_tb41)

Då exemplet inleds är A vänd mot klassen (rad 1), medan de övriga fem föredragshållarna är vända mot henne (figur 1). Mot slutet av A:s tur (rad 2), vänder sig A mot föredragsgruppen, medan B börjar orientera sig mot sina papper. Genom att A vänder sig från klassen mot de andra i gruppen öppnar hon upp för möjligheten att turen går mot sitt slut, dock utan att tydligt utse en viss talare som följande i tur. B ser ut att förbereda sig på att ta turen genom att se ner på sina papper och börja skaka på dem, säga mm, samt öppna munnen och andas in (rad 3–4). Två av deltagarna (C och F) vänder sig mot B, vilket antyder att även de tolkar henne som nästa talare. E förefaller dock inte notera dessa tecken på att B står i beråd att ta över turen, utan håller fortsatt sin blick fäst på A. F, som står bredvid E, vänder sig under A:s avslutande ord från B till E, som nickar medan A avslutar sin tur. Därefter utser E sig själv till talare och inleder sin tur (rad 5), då även B och C vänder sig mot henne. D ser i det här skedet rakt framåt och neråt.

Under de sekunder som det här exemplet pågår visar den multimodala kommunikationen inom gruppen hur två olika talare (B och E) förbereder sig på att ta över turen när den student som har turen (A) signalerar att hon är på väg att avsluta sin tur, utan att utse följande talare. De andra deltagarnas beteende synliggör hur gruppen orienterar sig mot två olika tilltänkta talare, och skiftar blick och kroppslig orientering från en tilltänkt talare (B) till en annan (E).

Exemplet illustrerar hur det i turbyten som genomförs utan samordning inom gruppen förekommer motstridiga signaler vad gäller vem som aktiverar sig som följande talare, och vem de andra orienterar sig emot som följande talare. Det framgår inte tydlig vem det är som kommer att ta turen, t.ex. genom att den som har turen utser nästa talare eller genom att alla ser på en viss deltagare, utan ofta vandrar blickarna inom gruppen.

En ofta förekommande turtagningsprincip vid icke-samordnade turbyten är självnominering (se Sacks m.fl., 1974, 718 ff.), vilket öppnar upp för möjligheten att flera talare samtidigt förbereder sig inför en tur, eller inleder i överlapp med varandra. Som i exempel 1 är det vanligt att turer som föregår övergångar utan tydlig samordning ebbar ut så småningom, utan ett entydigt markerat avslut, samt att en ny tur inte inleder en ny topik, utan snarare kommenterar och utvidgar den föregående turen.

De turbyten som verkställs utan tydlig samordning förekommer i regel i samband med korta turer och täta talarbyten och kännetecknas sammanfattningsvis av att det inte av den gruppinterna interaktionen i förväg framgår vem som står i beråd att tala; i stället klarnar följande talare först under eller strax innan turbytet äger rum. Även om ett gruppföredrag inför klass inte i övrigt liknar ett vardagligt samtal, påminner den fritt upplagda turtagningen i de icke-samordnade exemplen om turtagningsmönstren i vardagliga samtal, där den som har turen i regel inte utser följande talare, utan turtagningen följer andra mönster, t.ex. så att den som har turen öppnar upp för flera deltagare att ta turen, att nästa talare självnominerar och spinner vidare på den föregående talarens tur, eller att den som har turen fortsätter sin tur då det framgår att ingen annan är beredd att ta turen.

Samordnad turtagning

I detta avsnitt diskuteras två exempel som illustrerar de mönster som kännetecknar turbyten som ger intryck av en i förväg överenskommen uppläggning av den gemensamma presentationshelheten. Även i dessa turbyten klarnar dock det exakta ögonblicket för talarbytet under själva presentationen och spikas i interaktion mellan den som ger och den som tar turen, samt ibland i samspel med andra i föredragsgruppen.

Exempel 2 är från ett föredrag som hålls av fem studenter och visar ett belägg på turbyte mellan två deltagare som står bredvid varandra. I figur 2a syns hela gruppen strax innan turen går över från A till B, där den som har turen (A) avslutar sin tur riktad mot klassen, medan den som väntar på turen (B) förbereder sig på att ta över turen. De tre andra deltagarna (CDE) är vända mot den nuvarande talaren.

Figur 2a. Stillbild av hela gruppen då talare A håller på att avrunda sin tur.

Medan A avrundar sin tur ser tre av deltagarna, CDE, oavvänt på A. Själv är A vänd mot åhörarna ända till slutet av sin tur. Deltagaren som står bredvid, B, börjar dock på olika sätt att signalera att ett turbyte är på kommande. Hon tar pappret som hängt i ena handen i båda händerna, rullar axlarna bakåt (figur 2a), andas ut och ser ner i sitt papper, samtidigt som hon gungar lätt från vänster till höger. Medan den gungande rörelsen fortsätter vänder hon blicken mot A och håller den kvar i flera sekunder, varefter hon vänder ansiktet och blicken tillbaka till pappret hon håller i sina händer. Exempel 2 inleds här, när B har sett ner i sina papper under 2,3 sekunder. Analysen och stillbilderna fokuserar specifikt på talare A och talare B.

Exempel 2. Turbyte med ögonkontakt (Kut07a_tb07)

Under A:s sista mening (rad 1–2) lyfter B på huvudet och ser på klassen, och 0,3 sekunder efter det sista ordet, våld, vänder B sin blick mot A (rad 3, figur 2c). Strax därefter vänder sig A mot B och deras blickar möts (rad 3, figur 2d). A nickar (rad 3, figur 2e) och mimar jå, och direkt därefter säger B jå, samtidigt som hon vänder sig mot klassen (rad 4). Därefter inleder hon sin egen tur (rad 6), medan hon först vänder sig mot CDE och sedan tillbaka mot klassen. A, som gett över turen till B, fortsätter att se på B fram till jättegripande, då hon vänder sig mot klassen och riktar blicken framåt och en aning neråt.

Exemplet samlar flera återkommande mönster i de turbyten som tyder på en gemensamt överenskommen och samordnad plan. Den som har turen är vänd mot åhörarna ändå tills turen är så gott som eller helt avslutad. De deltagare som inte står i tur att tala följer med den som har turen, medan den som står i tur att tala börjar förbereda sig på sin förestående tur. I exempel 2 sker detta genom att den talare som står i tur ser på sina papper och börjar aktivera kroppen. Strax efter att det sista ordet våld yttrats vänder hon blicken mot den som avslutar turen och avvaktar en signal om turbytet. En så precist inprickad blickvändning förutsätter att deltagarna är välinsatta i innehållet i varandras turer och eventuellt även förhåller sig till ett gemensamt manus. Turbytet blir aktuellt då den som avslutar sin tur möter blicken från den som tar över turen. Den exakta tidpunkten för turbytet bekräftas med små signaler, i det här fallet en nickning och responspartikeln jå.

En del turbyten löper smidigt även utan blickkontakt. I sådana fall används andra resurser för att koordinera turbytet, såsom att klicka vidare i bildspelet eller räcka över ett papper med det gemensamma manuset. Båda dessa resurser bidrar till att organisera turbytet i exempel 3. Exemplet illustrerar hur turtagning kan organiseras i samspel mellan flera av föredragshållarna, i det aktuella exemplet mellan den som avslutar turen, den som tar turen, och den som ansvarar för att klicka framåt i det gemensamma bildspelet.

I exempel 3 genomförs ett turbyte mellan A och B i samarbete mellan A, B och D, i en studentgrupp med fyra deltagare. I turbytet som koordineras av tre deltagare utgör två gemensamma artefakter, manuset och bildspelet, centrala resurser. Som det framgår i figur 3a står A, B och C nära varandra, framför datorskärmen och till vänster om det projicerade bildspelet, medan D står en bit ifrån resten av gruppen och växlar bilder i bildspelet.

Figur 3a. Hela gruppen mot slutet av A:s tur.

Exempel 3. Kollektivt genomfört turbyte med artefakter (Kut04_tb03)

A avslutar sin tur med orden eller någå sånt om dom ba klarar av de (rad 1) och vänder sig mot D, som har fjärrkontrollen, varefter han lutar sig framåt en aning och tittar på henne (rad 2). Redan strax innan han vänder sig mot D har D tagit ett steg mot de andra tre, vilket tyder på att hon är beredd på att det börjar bli aktuellt att byta bild. När A lutar sig framåt och ser på D, kvitterar hon denna signal genom att nicka, och klickar sedan fram följande bild (rad 2). B nickar samtidigt som D och signalerar därmed att hon hänger med i övergången, även om hon varken ser på A eller D, utan på skärmen.

Under slutet av A:s tur pillar följande talare, B, på sina fingrar och tittar ner på dem, men då A börjar närma sig slutet på sin tur, redan några ord innan han säger eller någå sånt om dom ba klarar av de, vänder sig B snett mot A och börjar närma sig pappret som A håller i handen. Stillbildsserien nedan, figur 3b–g, får illustrera hur detta gemensamma manus fungerar som en resurs vid turbytet. Den talare som står till vänster och håller i det gemensamma manuset (A) håller alltså på att avrunda sin tur, och B som står till höger står i tur att ta över.

Figur 3b–g. Turbyte med hjälp av gemensam artefakt.

I den första bilden, figur 3b, pillar B på sina naglar, i figur 3c inleder hon handrörelsen mot pappret och i figur 3d greppar hennes hand i luften efter pappret som A håller i handen. B förbereder sig på detta sätt på att det är hennes tur att ta över turen och det gemensamma manuset. A är ändå inte helt klar med sin tur och B tar heller inte tag i pappret, utan låter i figur 3e handen återgå till sin tidigare position med en rullande gest. Strax därefter, i figur 3f, är handen på nytt på väg mot det gemensamma pappret och nu, i figur 3g, är A beredd att ge över pappret, och turen, till B, som tar pappret och inleder sin tur.

Medan detta pågår vänder A blicken mot skärmen, lyfter pappret mot B (rad 2) och vänder därefter sin blick mot henne och nickar kort (rad 3). A förefaller därmed att orientera sig mot blicken som en resurs i turbytet. B avvaktar ändå inte i blickberedskap och möter således inte hans blick, utan fortsätter att titta mot skärmen medan hon tar pappret. Därefter inleder hon sin egen tur samtidigt som hon öppnar det hopvikta pappret och lyfter blicken via klassen till bildspelet (inte inkluderat i transkriptionen). Då B har tagit emot turen tar A ett steg bakåt och signalerar därmed att han intar en mer passiv roll. Att den talare som avslutat sin tur på olika sätt drar sig tillbaka är ett återkommande drag vid turbyten, och framgår även i exempel 2, där A efter sin tur vänder sig mot klassen, med blicken neråt.

De turbyten som genomförs i tydlig samordning inom gruppen följer i regel ett och samma turtagningsmönster, nämligen att den som har turen, och ibland även andra gruppmedlemmar, utser följande talare och att den utsedda talaren också tar turen. Följande talare utses i vissa fall explicit, t.ex. så att namnet på den utsedda talaren nämns, men oftast sker talarnomineringen med mer implicita medel, som i exempel 2 och 3. Den nya turen utgör en egen tematisk helhet, som ibland inleds med en uttalad övergång från föregående tur. Den som ger och den som tar turen förhandlar sinsemellan om den exakta tidpunkten för turbytet med små verbala (t.ex. jå) eller kroppsliga signaler (t.ex. nickning).

Resultat och diskussion

Turtagning är ett synkroniserat samspel mellan minst två deltagare och illustrerar på ett konkret sätt att lärande och interaktionell kompetens inte är en individuell prestation, utan något vi skapar och närmar oss tillsammans med andra (jfr Hanks, 1991; Young, 2013). Hur studenternas interaktionella kompetens tillämpas i en föredragssituation och hur samarbetet fungerar inom gruppen avspeglas i den gruppinterna kommunikationen och i hur turtagningen förlöper under presentationen. Syftet med denna studie har varit att utifrån multimodal samtalsanalys åskådliggöra studenternas situerade interaktionella kompetens och samspel genom att på mikronivå studera de turtagningsmönster och turtagningssignaler som används inom studentgrupper under gemensamma presentationer inför klass. Analysen har grovt delats in i icke-samordnade och samordnade turtagningar, som belyser olika steg av lärande och deltagande i den aktuella sociala praktiken.

De icke-samordnade turtagningarna kännetecknas av att gruppen inte orienterar sig mot turtagningen på ett synkroniserat och samsynt sätt, utan att motstridiga signaler uppstår vid övergångarna mellan turer. Den som har turen utser inte nödvändigtvis en specifik talare, utan vänder sig till flera av gruppmedlemmarna. Inom gruppen kan blickarna vandra runt mellan deltagarna, utan att en viss person utses som nästa talare, vare sig av den som har turen eller av gruppen. Detta leder ibland till att flera talare samtidigt gör anspråk på turen, eller till att den som har turen utvidgar sin tur. Turerna spinner tematiskt vidare på varandra och växlar ofta tätt. I sin helhet påminner den fria variationen mer om turtagningsmönster i vardagliga än i institutionella samtal (se t.ex. Halonen, 1999; Clayman, 2013), vilket bidrar till att föredraget får en informell karaktär vars turtagning påminner om ett gruppsamtal inför publik.

I den turtagning som sker samordnat orienterar sig den som ger och den som tar turen, samt även andra deltagare i föredragsgruppen, mot övergången på ett samspelt sätt. Ett grundmönster i samordnad turtagning är att den som har turen utser följande talare (se Sacks m.fl., 1974), t.ex. med en blick och en nickning, och att de övriga gruppmedlemmarna förstärker denna signal, bl.a. genom att vända sig mot nästa talare. Ett samordnat turbyte framgår ofta först på den som väntar på sin tur, medan den som har turen riktar sig mot klassen ända tills turen börjar närma sig sitt slut, och slår fast den exakta tidpunkten för turövergången, t.ex. genom att vända blicken mot följande talare och nicka. En ömsesidig blick är inte en nödvändig förutsättning, utan övergången kan även organiseras t.ex. med hjälp av artefakter. Dessa turbyten påminner om de mönster som lyfts fram i tidigare studier av i förväg överenskommen turtagning i institutionell kommunikation (se t.ex. Halonen, 1999).

Hur turtagningen realiseras ger insyn i hur deltagarna samordnat sitt gemensamma föredrag och hur samsynt de förhåller sig till presentationen, men anspelar även mer generellt på deltagarnas interaktionella kompetens inom ramen för den aktuella sociala praktiken. De icke-samordnade turtagningarna öppnar upp för genuin förhandling medan föredraget framförs, och tyder på att studenterna inte arbetat fram en samsynt uppfattning om helheten. Detta slags turtagningar synliggör att studenterna inte som grupp i den aktuella situationen tillsammans lyckas verkställa de turtagningsmönster som förväntas under ett akademiskt föredrag. De samordnade turtagningarna tyder däremot på att studenterna i detalj har delat upp olika tematiska helheter sinsemellan och tänkt igenom övergångarna mellan dem. De samordnade turtagningarna är anpassade till den institutionella kontext de ingår i och visar att studenterna i samspel med varandra har den interaktionella kompetens som förväntas av dem i den aktuella sociala praktiken.

Den induktiva och kvalitativa analysen av den gruppinterna kommunikationen vid tre turbyten illustrerar därmed olika steg på vägen mot ett interaktionellt kompetent deltagande som medlem av en tematiskt fokuserad studentgrupp och föredragshållare inför högskoleklass. De olika turtagningsmönstren visar att turtagning som präglas av gruppintern vacklan, självnominering och ofullbordade turövergångar ger ett intryck av en grupp som inte planerat koreografin och lärt sig tillämpa turtagningsmönstren för den aktuella situationen fullt ut, medan samordnad turtagning som bygger på att nästa talare utses i samsyn tyder på att studenterna tillsammans utvecklat sin interaktionella kompetens i den situerade praktik som akademiska föredrag i högskolesammanhang innebär. Inom den ramen finns det utrymme för improvisation och variation, och i analyserna visas t.ex. hur blickar, gester och artefakter på ett kreativt sätt kan användas som resurser i situationsanpassad turtagning. Genom att använda sig av diversifierade tekniker visar studenterna att de behärskar de implicita koderna för turtagning inför publik (jfr Pekarek Doehler & Pochon-Berger, 2015).

Hur turtagningen kommuniceras och realiseras under föredrag ger därmed uttryck såväl för hur samspel och kollektivt ansvar för presentationshelheten manifesteras inom studentgruppen som för hur interaktionellt kompetenta deltagare av den aktuella praktikgemenskapen studenterna är tillsammans. Turtagningen kopplar samman de individuella turerna till en helhet som då den följer en situationsanpassad koreografi bidrar till att ett gemensamt anförande ger ett koordinerat, genomtänkt och samspelt intryck.

[1] Med turtagning avses här hur turer växlar mellan deltagare i samtal och det samtalsstrukturerande system detta innebär, medan turbyten används om konkreta övergångar mellan turer.

[2] Materialet har samlats in 2014–2015 under en anställning vid Åbo universitet inom det av Riksbankens Jubileumsfond finansierade forskningsprogrammet Interaktion och variation i pluricentriska språk – Kommunikativa mönster i sverigesvenska och finlandssvenska (IVIP, projektnummer M12-0137:1).

Tackordet 

Arbetet med artikeln inleddes under en anställning vid Svenska litteratursällskapet i Finland (1.1–31.8.2018).

Referenser

Adams, K. (2004). Modelling success: enhancing international postgraduate research students’ self-efficacy for research seminar presentations. Higher Education Research & Development, 23(2), 115–130. Hämtad från https://doi.org/10.1080/0729436042000206618

Bister, M. (2014). Topikövergång i textbaserade gruppsamtal (doktorsavhandling). Helsingfors: Helsingfors universitet. Hämtad från http://urn.fi/URN:ISBN:978-951-51-0105-1

Brophy, B. & Guerin, S. (2018). Stories in conversations and presentations – a comparative study. Innovations in Education and Teaching International, 55(1), 101–110. Hämtad från https://doi.org/10.1080/14703297.2016.1213652

Carlgren, I. (2009). CA-studies of Learning—From an Educational Perspective. Scandinavian Journal of Educational Research, 53(2), 203–209. Hämtad från https://doi.org/10.1080/00313830902757618

Clayman, S. E. (2013). Turn-constructional units and the transition-relevance place. I: J. Sidnell & T. Stivers (red.), The handbook of conversation analysis (s. 150–166). Chichester: Wiley Blackwell.

De Grez, L., Valcke, M. & Roozen, I. (2014). The differential impact of observational learning and practice-based learning on the development of oral presentation skills in higher education. Higher Education Research & Development, 33(2), 256‒271. Hämtad från https://doi.org/10.1080/07294360.2013.832155

Drew, P. & Heritage, J. (1992). Analyzing talk at work: an introduction. I: P. Drew & J. Heritage (red.), Talk at work: interaction in institutional settings (s. 3–65). Cambridge: Cambridge University Press.

Enfield, N. J. (2011). Elements of formulation. I: J. Streeck, C. Goodwin & C. LeBaron (red.), Embodied interaction: language and body in the material world (s. 59–66). Cambridge: Cambridge University Press.

Fallows, S. & Steven, C. (2000). Building employability skills into the higher education curriculum: a university-wide initiative. Education + Training, 42(2), 75‒83. Hämtad från https://doi.org/10.1108/00400910010331620

Ford, C. E. & Thompson, S. A. (1996). Interactional units in conversation: syntactic, intonational, and pragmatic resources for the management of turns. I: E. Ochs, E. A. Schegloff & S. A. Thompson (red.), Interaction and grammar (s. 134–184). Cambridge: Cambridge University Press.

van Ginkel, S., Gulikers, J., Biemans, H. & Mulder, M. (2017). Fostering oral presentation performance: does the quality of feedback differ when provided by the teachers, peers or peers guided by tutor? Assessment & Evaluation in Higher Education, 42(6), 953–966. Hämtad från https://doi.org/10.1080/02602938.2016.1212984

Halonen, M. (1999). Vuorottelujäsennys ryhmäterapiassa. Virittäjä, 101(3), 338–353. Hämtad från https://journal.fi/virittaja/article/view/39180

Hanks, W. F. (1991). Foreword. I: J. Lave & E. Wenger, Situated learning: legitimate peripheral participation (s. 13–24). Cambridge: Cambridge University Press.

Hayashi, M. (2013). Turn allocation and turn sharing. I: J. Sidnell & T. Stivers (red.), The handbook of conversation analysis (s. 167–190). Chichester: Wiley Blackwell.

Hellerman, J. (2008). Social actions for classroom language learning. Clevedon: Multilingual Matters.

Jefferson, G. (1973). A Case of Precision Timing in Ordinary Conversation: Overlapped Tag-Positioned Address Terms in Closing sequences. Semiotica, 9(1), 47–95.

Joughin, G. (2007). Student conceptions of oral presentations. Studies in Higher Education, 32(3), 323–336. Hämtad från https://doi.org/10.1080/03075070701346873

Keevallik, L. (2014). Turn organization and bodily-vocal demonstrations. Journal of Pragmatics, 65, 103–120. Hämtad från https://doi.org/10.1016/j.pragma.2014.01.008

Kupetz, M. (2011). Multimodal resources in students’ explanations in CLIL interaction. Novitas Royal, Research on Youth and Language, 5(1), 121–142. Hämtad från http://www.novitasroyal.org/Vol_5_1/kupetz.pdf

Kääntä, L. (2011). Katse, nyökkäys ja osoittava ele opettajan vuoronannoissa luokkahuonevuorovaikutuksessa. I: P. Haddington & L. Kääntä (red.), Kieli, keho ja vuorovaikutus. Multimodaalinen näkökulma sosiaaliseen toimintaan (s. 122–151). Helsingfors: Suomalaisen kirjallisuuden seura.

Kääntä, L. & Haddington, P. (2011). Johdanto multimodaaliseen vuorovaikutukseen. I: P. Haddington & L. Kääntä (red.), Kieli, keho ja vuorovaikutus. Multimodaalinen näkökulma sosiaaliseen toimintaan (s. 11–45). Helsingfors: Suomalaisen kirjallisuuden seura.

Lave, J. & Wenger, E. (1991). Situated learning: legitimate peripheral participation. Cambridge: Cambridge University Press.

Lilja, N. (2014). Partial repetitions as other-initiations of repair in second language talk: Re-establishing understanding and doing learning. Journal of Pragmatics, 71, 98–116. Hämtad från https://doi.org/10.1016/j.pragma.2014.07.011

Lindström, J.  (2008). Tur och ordning. Introduktion till svensk samtalsgrammatik. Stockholm: Norstedts akademiska förlag.

Mandelbaum, J. (1987). Couples sharing stories. Communication Quarterly, 35(2), 144–170. Hämtad från https://doi.org/10.1080/01463378709369678

Markee, N. (2008). Toward a Learning Behavior Tracking Methodology for CA-for-SLA. Applied Linguistics, 29(3), 404–427. Hämtad från https://doi.org/10.1093/applin/amm052

Martin, C. (2009). Relevance of Situational Context in Studying Learning as Changing Participation. Scandinavian Journal of Educational Research, 53(2), 133–149. Hämtad från https://doi.org/10.1080/00313830902757568

Marton, F. (2009). Beyond Learning as Changing Participation. Scandinavian Journal of Educational Research, 53(2), 211‒215. Hämtad från https://doi.org/10.1080/00313830902757675

Melander, H. & Sahlström, F. (2009a). Learning to Fly – The Progressive Development of Situation Awareness. Scandinavian Journal of Educational Research, 53(2), 151–166. Hämtad från https://doi.org/10.1080/00313830902757576

Melander, H. & Sahlström, F. (2009b). In tow of the blue whale: Learning as interactional changes in topical orientation. Journal of Pragmatics, 41(8), 1519–1537. Hämtad från https://doi.org/10.1016/j.pragma.2007.05.013

Melander, H. & Sahlström, F. (2010). Lärande i interaktion. Stockholm: Liber.

Mondada, L. (2001/2014). Conventions for multimodal transcription. MAINLY – MultimodAl (INter)actions Lyon: the construction and organisation of social actions. Hämtad från https://mainly.sciencesconf.org/resource/page/id/8

Mondada, L. (2007). Multimodal resources for turn-taking: pointing and the emergence of possible next speakers. Discourse Studies, 9(2), 194–225. Hämtad från https://doi.org/10.1177/1461445607075346

Mondada, L. (2014). The local constitution of multimodal resources for social interaction. Journal of Pragmatics, 65, 137–156. Hämtad från https://doi.org/10.1016/j.pragma.2014.04.004

Mortensen, K. & Hazel, S. (2011). Initiating round robins in the L2 classroom – preliminary observations. Novitas Royal, Research on Youth and Language, 5(1), 55–70. Hämtad från http://www.novitasroyal.org/Vol_5_1/mortensen_hazel.pdf

Murillo-Zamorano, L. & Montanero, M. (2018). Oral presentations in higher education: a comparison of the impact of peer and teacher feedback. Assessment & Evaluation in Higher Education, 43(1), 138‒150. Hämtad från https://doi.org/10.1080/02602938.2017.1303032

Norrby, C. (2014). Samtalsanalys: så gör vi när vi pratar med varandra (tredje upplagan). Lund: Studentlitteratur.

Pekarek Doehler, S. & Fasel Lauzon, V. (2015). Documenting change across time: Longitudinal and cross-sectional CA studies of classroom interaction. I: N. Markee (red.), The handbook of classroom discourse and interaction (s. 409–424). Chichester: Wiley Blackwell.

Pekarek Doehler, S. & Pochon-Berger, E. (2015). The development of L2 interactional competence: evidence from turn-taking organization, sequence organization, repair organization and preference organization. I: T. Cadierno & S. W. Eskildsen (red.), Usage-based perspectives on second language learning (s. 233–268). Berlin, Boston: De Gruyter Mouton.

Repo, S. (2016). Samarbetslärande och gruppundervisning. I: S. Lindblom-Ylänne, A. Nevgi, B. Lindfors, M. Londen, E. Löfström & Å. Mickwitz (red.), Handbok i universitetspedagogik (s. 287–305). Helsingfors: Helsingfors universitet, Universtitetspedagogiska forsknings- och utvecklingsenheten (YTY).

Sacks, H. (1995/1992). Lectures on conversation: Volumes I & II. Oxford: Blackwell Publishing.

Sacks, H., Schegloff, E. A. & Jefferson G. (1974). A Simplest Systematics for the Organization of Turn-Taking for Conversation. Language, 50(4:1), 696–735. Hämtad från http://www.jstor.org/stable/412243

Sahlström, F. (2009). Conversation Analysis as a Way of Studying Learning—An Introduction to a Special Issue of SJER. Scandinavian Journal of Educational Research, 53(2), 103–111. Hämtad från https://doi.org/10.1080/00313830902757543

Schegloff, E. A. (1996). Turn organization: one intersection of grammar and interaction. I: E. Ochs, E. A. Schegloff & S. A. Thompson (red.), Interaction and grammar (s. 52–133). Cambridge: Cambridge University Press.

Selting, M. (1996). On the interplay of syntax and prosody in the constitution of turn-constructional units and turns in conversation. Pragmatics, 6(3), 371–388. Hämtad från https://doi.org/10.1075/prag.6.3.06sel

Selting, M. (2000). The Construction of Units in Conversational Talk. Language in Society, 29(4), 477–517. Hämtad från https://www.jstor.org/stable/4169050

Sert, O. & Seedhouse, P. (2011). Introduction: Conversation analysis in applied linguistics. Novitas Royal, Research on Youth and Language, 5(1), 1–14. Hämtad från http://www.novitasroyal.org/Vol_5_1/sert_seedhouse.pdf

Streeck, J., Goodwin, C. & LeBaron, C. (2011). Embodied interaction in the material world: an introduction. I: J. Streeck, C. Goodwin & C. LeBaron (red.), Embodied interaction: language and body in the material world (s. 1–26). Cambridge: Cambridge University Press.

Sundrarajun, C. & Kiely, R. (2010). The oral presentation as a context for learning and assessment. Innovation in Language Learning and Teaching, 4(2), 101–117. Hämtad från https://doi.org/10.1080/17501220903125021

Svinhufvud, K. (2008). Palaute ongelmanratkaisuna: opponentin tekstipalaute graduseminaarissa. Kasvatus, 39(5), 439–455. Hämtad från http://urn.fi/URN:NBN:fi:ELE-1483849

Säljö, R. (2000). Lärande i praktiken: ett sociokulturellt perspektiv. Stockholm: Prisma.

Vatanen, A. (2014). Responding in overlap: agency, epistemicity and social action in conversation. Helsingfors: Helsingfors universitet.

Young, R. F. (2013). Learning to talk the talk and walk the walk: Interactional competence in academic spoken English. Iberica, 25, 15–38. Hämtad från http://hdl.handle.net/10497/13662

Transkriptionsnyckel

Tämä teos on lisensoitu Creative Commons Nimeä 4.0 Kansainvälinen -lisenssillä.